Publicerad på svt.se opinion 22 januari 2009 - 19:31
Den pågående propagandan för utbyggd kärnkraft i Sverige är svårbegriplig, eftersom motiven till stor del saknar förankring i verkligheten.
Kortfattat vill diverse politiker, fackförbund och industriföreträdare att kärnkraften skall byggas ut av klimatskäl och för att ge billig energi.
Ofta kombineras detta med krav på svensk uranbrytning för att ge självförsörjning eller åtminstone bespara andra länder konsekvenserna av uranbrytningen. Det är på sin plats att granska dessa argument.
Kärnkraften svarar för cirka 6% av världens energiförsörjning, vilken till överväldigande del utgörs av olja, kol och fossilgas. De allra flesta experter är överens om att utsläppen av koldioxid måste börja minska kraftfullt under de närmaste 10 åren för att en global klimatkatastrof skall kunna undvikas.
IAEA (FNs atomenergiorgan) tror att kärnkraften i bästa fall kan fördubblas till år 2030. Men inte ens då kan kärnkraften alltså svara för annat än en marginell del av energiförsörjningen.
Ingen annan energikälla kan helt ersätta olja, kol och gas på kort och medellång sikt, alltså återstår effektivisering och förändrat levnadssätt.
Under de närmaste, för klimatet kritiska åren, är möjligheterna att med kärnkraft påverka energiförsörjningen obefintliga redan av de enkla skälen att det tar tid att planera och bygga kärnkraftverken och att kapacitet att börja bygga kärnkraftverk i stor skala saknas.
Förutom att kärnkraften inte räcker till är den dessutom dyr, så dyr att till och med Vattenfall nu erkänner detta. Det pågående bygget i Finland är ett tydligt exempel både i fråga om tid och kostnad.
Förhållandena ifråga om energiförsörjning i Sverige är inte desamma som i världen som helhet. En betydande del av vår försörjning med elektricitet kommer från kärnkraft. Men i Sverige är elen billig och vi slösar med energi.
Alla utredningar alltsedan tiden för folkomröstningen 1980 visar att effektiviseringspotentialen tillsammans med möjligheterna att bygga ut förnybara energikällor mer än väl räcker för att ganska snabbt fasa ut kärnkraften, när vi verkligen bestämmer oss för det.
Det finns mycket uran i Sverige. Eftersom uranpriset har stigit kraftigt sedan 2003 har intresset för att bryta uran återkommit efter en paus på mer än 20 år.
Cirka 200 undersökningstillstånd har i allmänhet mött kraftigt lokalt motstånd. Detta bemöter brytnings- och kärnkraftförespråkarna med att svensk uranbrytning ger självförsörjning, att uranbrytning inte skiljer sig från annan gruvbrytning och att Sverige av moraliska skäl borde bryta uran när vi har kärnkraft.
Argumenten är både felaktiga och motsägelsefulla.
Sverige kan inte bli självförsörjande med egen uranbrytning, eftersom vi saknar anrikningskapacitet. Det är föga troligt att Sverige vill hamna i samma grupp av misstänkta kärnvapenintressenter som Iran.
Vi försökte på 1950-talet med tungvattenreaktorer och tveklösa planer på kärnvapen, men utsattes sannolikt för påtryckningar att lämna den linjen.
Eftersom det inte pågår någon uranbrytning i Sverige idag hänvisar förespråkarna för brytning till att den dels inte skulle skilja sig från annan gruvbrytning dels till att uranbrytning utomlands idag sker på ett miljömässigt tillfredsställande sätt.
Märkligt nog används samtidigt det moraliska argumenten att vi skall bespara andra länder olägenheterna av brytningen. Motsägelsefullare än så kan argumenteringen knappast bli.
Hur skulle det bli om vi i Sverige skulle argumentera så om alla verksamheter, där vi har en påstådd eller verklig uppfattning att det som sker i andra länder inte är acceptabelt?
Olov Holmstrand, tekn dr, miljökonsult och f d professor i hydrogeologisk miljöteknik vid Chalmers tekniska högskola
Nätverket Nej till uranbrytning