Debatt: Rättsröta i underlaget till kärnavfallsbeslutet.

Utgivningsdatum
2021-12-16

Publicierad i Dagens ETC, 16 december 2021
https://www.etc.se/debatt/raettsroeta-i-underlaget-till-kaernavfallsbeslutet

Opinion
Debatt: Rättsröta i underlaget till kärnavfallsbeslutet

Dagens ETC. Kärnavfallsfrågan har redan vanskötts av 13 regeringars brist på tillsyn och ansvar. Idag ligger en ny ansökan på regeringens bord för beslut. Även denna gång har beslutsunderlaget manipulerats genom kärnkraftbolagens oseriösa redovisningar och Strålskyddsmyndighetens oförmåga att upprätthålla vetenskaplig stringens och kontroll, skriver Karl-Inge Åhäll och Olov Holmstrand.

Karl-Inge Åhäll
Berggrundsgeolog, ­pensionerad professor ­
Olov Holmstrand
Tekn dr, tidigare adjungerad professor

I midsommarveckan 1979 beslöt Sveriges regering att det nu fanns en helt säker slutförvaring av högaktivt kärnavfall. Men det var inte sant. Bakom beslutet fanns nämligen inga lösta kärnavfallsproblem, bara företag och politiker som gärna ville kringgå en svensk lag de ogillade. Den så kallade KBS-affärens bedrägerier och rättsröta (1978–79) har aldrig utretts och så lär det nog förbli.

Idag ligger en ny kärnavfallsansökan på regeringens bord för beslut. Även denna är rejält manipulerad och ändå godkänd av en svensk myndighet, vilket motiverar två frågor:

Hur kan Strålsäkerhetsmyndigheten godkänna att högaktivt kärnavfall ska slutförvaras med en metod som inte ens klarar nu gällande säkerhetsvillkor?

Och varför vill både kärnkraftbolagen och myndigheten att slutförvaret ska placeras i Forsmark trots att detta platsval ökar risken för en snabb spridning av radioaktiva läckage?

Hittills har svenska elkonsumenter betalat mer än 50 miljarder kronor till Kärnavfallsfonden för att finansiera avfallshanteringen. Med dessa miljarder har SKB (kraftindustrins kärnavfallsbolag) utrett, undersökt och testat i 40 år för att efterhand landa i tre viktiga beslut.

1. Deponeringsdjupet. SKB anser att högaktivt kärnavfall ska slutförvaras på 500 meters djup i svenskt urberg. På det djupet kommer slutförvaret ligga mitt i urbergets övre grundvattenzon, vilket gör att deponin alltid omges av grundvattenflöden som kan föra radio­aktiva läckage vidare mot marknära nivåer med människor och natur. För att undvika att läckage når marknära nivåer bör slutförvaret istället placeras i urbergets nedre grundvattenzon som saknar spridningsvägar upp till bio­sfären. Då kan inkapslat kärnavfall slutförvaras på tre–fem kilometers djup i breda borrhål som sedan tätas hela vägen upp till markytan.

2. Metodvalet. SKB anser att slutförvaringen av högaktivt kärnavfall ska ske med kärn­avfallsbolagets egenutvecklade KBS-metod (KBS står för kärnbränslesäkerhet).

Slutförvarets säkerhetsvillkor fastställdes 1993 med den så kallade flerbarriärsprincipen. Där klargörs ”att säkerheten över tid skall upprätthållas av flera funktionsmässigt oberoende barriärer så att säkerheten upprätthålls även om någon enskild barriär skulle sluta fungera”. Men KBS-metoden klarar inte dessa villkor. Istället för ”funktionsmässigt oberoende barriärer” har KBS-förvaret två olika barriärer (kopparkapsel och lerbuffert) där bägge förutsätter att även den andra fortsätter fungera över tid. Och med sina ömsesidiga funktionsberoenden klarar inte KBS-metoden fastställda säkerhetsvillkor.

För att skyla över KBS-metodens brister har SKB slutat hänvisa till flerbarriärsprincipen. Istället används omskrivningar i stil med ”KBS-metoden klarar alla högt ställda säkerhetsvillkor” och att ”Strålsäkerhetsmyndigheten har accepterat KBS-metoden”.

Och precis så ser rättsrötan ut idag. För Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) tycks verk­ligen acceptera att slutförvaringen görs med en metod som inte klarar fastställda säkerhetsvillkor. Men varken SSM eller SKB har velat förklara varför man för flera år sedan ”bytte ut” flerbarriärsprincipens säkerhetsvillkor mot en egen ”säkerhetsprincip” – att tre SKB-barriärer i alla fall är fler än två barriärer. Men vad hjälper det när alla barriärer kombineras med ett platsval som urholkar säkerheten?

3. Platsvalet. SKB anser att slutförvaret ska placeras i Forsmark i norra Uppland trots att denna lokalisering strider mot all logik och dessutom mot SKB:s egna platsvalskriterier. Kritiken mot Forsmark som plats avfärdas av SKB. Bland annat hävdas att avståndet till kustnära utströmningsområden ”inte har någon avgörande betydelse för säkerheten” trots att verkligheten visar motsatsen. I all berggrund finns sprickor och spricksystem där grundvatten bildar långsamma flöden som rör sig ”nedströms” mot kusten tills de når utströmningsområden och därmed marknära nivåer med människor och natur.

En KBS-deponi på 500 meters djup omges alltid av grundvattenflöden på väg mot regionala och lokala utströmningsområden. Och det vet även SKB, då man redan för 20 år sedan uteslöt alla kustnära platser; alltså även Forsmark, där grund­vattenflöden ger radioaktiva läckage en snabb vattenväg upp mot markytan.

Slutförvar i den övre grundvatten­zonen måste istället lokaliseras till platser i inlandet som har långa och långsamma grundvattenflöden till sina utströmningsområden. Endast då kan radioaktiva läckage fördröjas, spädas ut, börja avklinga och även fastna djupt nere i bergets sprick­system innan läckage kan nå marknära nivåer med människor och natur.

I SKB:s ansökan hävdas att ett KBS-förvar i Forsmark kommer att fungera i årtusenden. Men i en granskningsrapport konstaterar SSM (Strålsäkerhetsmyndigheten) att SKB:s hydrogeologiska data är så otillräckliga att man inte kan utesluta att ett KBS-förvar i Forsmark kan skadas redan efter ett par decennier.

Denna slutsats publicerades år 2013 och således före SKB:s ansökan prövades i mark- och miljödomstolen. Därmed var både SKB och SSM skyldiga att i domstolen redovisa och korrigera att SKB:s ansökan har gravt vilseledande slutsatser med relevans för säkerheten, och därmed också för domstolens ställningstaganden.

Men varken SKB eller SSM tog detta ansvar trots sina skyldigheter som sökande respektive sektorsansvarig myndighet. Och så var kärnavfallsfrågans rättsröta tillbaka i svensk förvaltning och även denna gång för att manipulera beslutsfattare.

SKB:s hydrogeologiska inkompetens präglar även de ”storregionala studier” man gjort i norra Uppland och östra Småland. Naturlagarna visar varför vanligt grundvatten inte kan sjunka ned i ett grundvatten som är tyngre. Ändå bekostas ”SKB-studier” för att beräkna hur långt och hur snabbt den övre grundvattenzonens vatten kan flöda fram på stora djup i berggrunden. Rimligen borde även SKB förstå att grundvattnet kring ett KBS-förvar på 500 meters djup aldrig någonsin kan behöva KBS-modelleras ända ned till två-sex kilometers djup då det där finns ett saltare och därmed tyngre grundvatten som omöjliggör att den övre zonens grundvattenflöden kan nå så djupt ned i svenskt urberg.

Fel och misstag kan alla göra. Men borde inte någon på SKB och SSM förstå att vår planets naturlagar även gäller för grundvattenflöden i norra Uppland och östra Småland?

Kärnavfallsfrågan har redan vanskötts av 13 regeringars brist på tillsyn och ansvar. För 40 år sedan kunde kärnkraftföreträdarna av egen kraft manipulera fram önskade beslut i både regering och den då politikerstyrda myndigheten (Statens kärnkraftinspektion, SKI).

Idag ligger en ny ansökan på regeringens bord för beslut. Och även denna gång har beslutsunderlaget manipulerats genom kärnkraftbolagens oseriösa redovisningar och Strålskyddsmyndighetens oförmåga att upprätthålla vetenskaplig stringens och kontroll.

Hur länge till bör vi ha kvar en svensk myndighet som med tigande tystnad accepterar att SKB och dess ägarbolag åsidosätter våra fastställda säkerhetsvillkor för svenskt kärnavfall?

Tycker verkligen alla kärnkraftförespråkare i partier, näringsliv och media att man – trots allt – ska fortsätta sin kampanj för ett snabbt godkännande av SKB:s ovetenskapliga slutförvaringsansökan?

Karl-Inge Åhäll
Berggrundsgeolog, ­pensionerad professor
Olov Holmstrand
Tekn dr, tidigare adjungerad professor

Utgivningsår