Se också:
· Demonstrationen i Uleåborg/Oulu mot atomkraft och uranbrytning – en success, av Ulla Klötzer
· Kampsång för ett hållbart Barentsområde, av Gun Bergström
· YouTube film: http://www.youtube.com/watch?v=r78ZB966rcQ
Demonstrationen i Uleåborg (Oulu) 24/1 2009 Mot kärnkraft och uranbrytning
Text och foto: Inger Widell
Vädergudarna var med arrangörerna. Vindstilla och sol från en blekblå vinterhimmel och med några få minusgrader. --- Vad kunde man mer begära? För oss alla, cirka 350 deltagare i demonstrationen i Uleåborg, blev det en skön och välbehövlig injektion i denna annars rätt dystra tid. Som svensk gladde man sig särskilt åt alla ungdomar som med glädje, kraft och beslutsamhet deltog i de olika aktiviteterna.
Det var också glädjande med det stora intresse som finska massmedier ägnade demonstrationen. Det var inslag både på TV, radio och i ett antal tidningar.
Finland har ju hamnat i en kärnkraftsfälla (som nu stora delar av svenskt näringsliv och kärnkraftsindustrin gör sitt yttersta för att locka in och låsa fast vårt land i).
Det är inte nog med att Finland har sitt problembygge Olkiluoti 3, som är förföljt av en mängd allvarliga tekniska fel, och i nuläget också är tre år försenat och med kostnader som vida överstiger de från början utlovade( trots ett subventionerat pris på grund av ett uppséendeväckande billigt kapital). Man planerar nu för ytterligare ett jättestort kärnkraftverk på 1500 till 2500 MW. De platser som är aktuella för Fennovoima är nu Simo (fem mil från Haparanda) Strömfors och Pyhäjoki. Det sistnämnda ligger helt nära Uleåborg. Detta var alltså en av förklaringarna till att demonstrationen hölls just där.
I Pyhäjoki finns en drivande och engagerad motståndsgrupp, Pro Hanhikivi. Fastän relativt nybildad fick den år 2008 in fyra stycken av de sina i kommunfullmäktige (av 21 ledamöter). Inte illa! Gruppen tillhör det stora finska "Kärnnätverket Ydinverkosto".
Men kärnkraftsindustrin kräver uran, och runt omkring i både finska och svenska bygder letar nu olika bolag med ljus och lykta efter detta för industrin nödvändiga ämne. Men uranbrytning förgiftar luft, vatten och människor runt omkring gruvan och lämnar stora sår i landskapet. Därför fick den finska kampen mot uranbrytning ett gott stöd i flera norrländska grupper som åkte över för att göra gemensam sak med sina finska vänner. Det är samma hotbild på båda sidor gränsen.
Från Sverige kom vi också några stycken från Milkas, ( Miljörörelsens kärnavfallssekretariat) däribland geologen Nils Axel Mörner som höll två bejublade framträdanden, ett ute på torget Rotuaari och ett inne i aulan i Oulus Lyseo. Mörner visade på det helt olämpliga att förlägga det finska slutförvaret av högaktivt kärnavfall till Olkiluoto (som man tagit ett snabbt principbeslut på) -- lika tokigt som att förlägga det svenska till Östhammar eller Oskarshamn. Områdena är högseismologiska med till exempel ett mycket större antal jordbävningar och förkastningar än vad de båda atomavfallsföretagen Posiva och SKB hävdar. Allt är modeller, antaganden, förmodanden, men i realiteten håller det inte.
Det framhölls att efter den finska kärnkraftssatsningen har utvecklandet av alternativ energi och effektiviseringar på energiområdet totalt kommit av sig. Vi står inför en helt unik energirevolution. Vilken katastrof om vi missar den!
"Nätverket mot uranbrytning och kärnkraft i Norrbotten" gör gemensam
sak med sina finska vänner.
Ydinverkosto (Kärnnätverket) består av ett flertal grupper som arbetar
mot uranbrytning och kärnkraft. Aktionsgruppen i Uleåborg är
en del av nätverket.
