Källa: http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=101&bet=2008/09:67
Kammarens protokoll
Riksdagens protokoll
2008/09:67
Tisdagen den 10 februari
Kl. 13:30 - 22:14
1 § Svar på interpellation 2008/09:259 om barncancer och kärnkraft
Anf. 74 Miljöminister ANDREAS CARLGREN (c):
Fru talman! Per Bolund har frågat mig om jag avser att ta initiativ till att en oberoende, vetenskaplig studie genomförs i Sverige för att utreda om det finns kopplingar mellan barncancer och den svenska kärnkraften.
Låt mig till en början slå fast att det inte ska finnas någon ökad risk för cancer förknippad med att bo nära ett kärnkraftverk, varken för barn eller vuxna.
Kärnkraften ska underkastas stränga säkerhetskrav. Strålsäkerhetsmyndigheten har bland annat den viktiga uppgiften att stå för tillsyn av strålskydd och kärnsäkerhet. Myndigheten har därmed även i uppgift att finansiera forskning av hög kvalitet och relevans.
Regeringen har under flera år förstärkt arbetet med strålskydd och kärnsäkerhet. Myndigheterna Statens strålskyddsinstitut och Statens kärnkraftsinspektion har lagts samman för ett effektivare och samordnat arbete. I takt med att våra kärnkraftverk blir äldre ökar kraven på tillsynen. Regeringen har förstärkt budgeten för Strålsäkerhetsmyndigheten så att tillsynen av de kärntekniska anläggningarna kan öka, bland annat för att säkerställa säkerheten vid modernisering och eventuella effekthöjningar.
Regeringen har också ökat resurserna till forskning. Det är av största vikt att forskningsläget hålls aktuellt, och riskbedömningar görs kontinuerligt.
Strålsäkerhetsmyndigheten finansierar sedan 2008 tre högre forskartjänster vid det nybildade Centrum för strålskyddsforskning vid Stockholms universitet. Syftet med centret är att långsiktigt stödja utbildning och forskning inom strålskyddsområdet. Strålsäkerhetsmyndigheten och centret bevakar den internationella forskningen inom området och verkar för att Sverige fortsätter en lång tradition av utbildning och forskning vad gäller verkan av strålning på människa och miljö. Anläggningen är öppen för forskare på nationell och internationell nivå. Öppenheten möjliggör för den kontinuerliga prövning av de vetenskapliga resultaten om ofrivillig strålning som krävs.
Per Bolund hänvisar till en undersökning beträffande strålrisker i närheten av kärnkraftverk. Enligt ansvarig myndighet finns hittills ingen vetenskaplig studie som bekräftar särskilda risker av det slag som Per Bolund hänvisar till.
Jag har dock erfarit att Strålsäkerhetsmyndigheten kommer att ta initiativ till en kunskapssammanställning över forskningsläget på detta område. I sammanställningen kommer det också att finnas förslag på hur vi fortsättningsvis bör ta om hand den oro som ges uttryck för. Det är ett bra initiativ, och jag ser fram emot resultatet.
Anf. 75 PER BOLUND (mp):
Fru talman! Jag betraktar mig som en lugn person. Jag hetsar inte upp mig i politiska sammanhang särskilt ofta. Men när jag läser miljöministerns svar på min interpellation blir jag faktiskt upprörd.
Jag tycker att hela svaret visar på en ovilja att ta frågan på allvar. Interpellationssvaret bygger på tre linjer: ignorera, bagatellisera och avdramatisera.
Ministern försöker på alla sätt ignorera de många varningssignaler som jag belyser i min interpellation och som finns beträffande ökade cancerfrekvenser i kärnkraftssammanhang.
Ministern väljer att bagatellisera all den forskning som visar på samband som han uppenbarligen inte är intresserad av att se.
Slutligen väljer han att inte ta de varningar som finns på allvar utan försöker avdramatisera de starka kopplingar som faktiskt har visats runt om i världen.
I svaret skriver ministern att jag hänvisar till en undersökning, som han dessutom avfärdar. Jag vet inte om det är en medveten förvrängning av sanningen eller om han inte har läst eller förstått min fråga, men bara i min skriftliga interpellation, som är på en knapp A 4-sida, nämner jag tre av varandra oberoende studier som visar på precis den här kopplingen mellan närheten från bostaden till kärnkraftsanläggningen och en ökad leukemifrekvens hos barn.
Utöver de tre som jag nämner finns det dessutom ett antal andra studier från andra länder runt om i världen som visar på precis samma koppling. I USA finns det en studie från 2008 som visar att dödsfall bland barn på grund av leukemi ökar med upp till 14 procent nära kärnkraftverk runt om i landet. I Tyskland har man i en studie från 2007 visat ett tydligt samband mellan avståndet från ett kärnkraftverk och risken för ett barn att få cancer före sin femte födelsedag. En annan rapport har gjort en sammanställning av 17 olika studier från nio olika länder av 139 olika kärnkraftsanläggningar. I alla de här 17 studierna har man visat ett samband mellan leukemifrekvensen hos barn och hur nära en kärnkraftsanläggning de bodde.
Att miljöministern sedan väljer att avfärda de här studierna som ovetenskapliga är fullständigt obegripligt. Alla de studier som jag nämner är publicerade i vetenskapliga tidskrifter där de som vanligt har granskats av andra vetenskapsmän inom samma område, precis på samma sätt som all annan vetenskaplig forskning presenteras.
Jag måste säga att svaret från miljöministern blir nästan parodiskt när han först hävdar att det inte finns några vetenskapliga studier som visar kopplingen mellan barnleukemi och kärnkraft för att sedan, i nästa stycke, välkomna en kunskapssammanställning av just denna ovetenskapliga forskning. Hur ska en sådan studie, som går in med ett sådant angreppssätt, kunna visa några relevanta resultat? Man måste ändå ha en sådan ambition. Om man nu vill sammanställa kunskap så måste man ju åtminstone ta den på allvar.
Jag kan förstå att den här frågan är känslig, nu när regeringspartierna har kommit överens om att man vill bygga ut ny kärnkraft. Men jag skulle önska att vi kunde låta bli att partipolitisera frågor som handlar om människors liv och människors hälsa. Jag hoppas att jag inte behöver påminna miljöministern om att han faktiskt är minister för hela Sveriges befolkning och inte bara för de 6 procent som står bakom Centerpartiet eller de 44 procent som stöder regeringspartierna.
När det finns en oro bland människor kring cancerrisker i samband med närhet till kärnkraft och den bekräftas av ett flertal olika studier från många olika länder tycker jag att miljöministern faktiskt borde ta sitt ansvar och ta initiativ till att genomföra en oberoende och vetenskaplig studie av frågan i Sverige. Ministern säger själv att det inte finns någon sådan studie i svaret. Varför tar han då inte initiativ till att det genomförs en sådan studie så att vi får fakta på bordet och så att vi får ett kunskapsläge som vi alla kan enas omkring? Jag kan inte förstå varför miljöministern inte ser till att frågan utreds i botten även i Sverige, precis som man har gjort i så många andra länder.
Anf. 76 Miljöminister ANDREAS CARLGREN (c):
Fru talman! Först av allt får jag hälsa Per Bolund välkommen tillbaka från föräldraledigheten. Det har säkert gett tillfälle till kraftsamling och återhämtning. Jag inser nu också att vi också har samlat kraft för väldigt mycket hårda ord. Det tycker jag kanske är lite överraskande, och jag tänkte själv försöka bidra till att lugna ned tonen lite grann.
Jag tycker att vi ska slå fast att det inte finns några som helst olika uppfattningar mellan mig och Per Bolund eller regeringen och övriga i riksdagen här. Det är mycket stränga säkerhetskrav som gäller för kärnkraften. Det är precis det jag har konstaterat. De ska dessutom uppfyllas. Det är inget ”kanske” eller ”utifall att” utan det är ett ”ska”. De ska uppfyllas.
Nästa steg är om jag – där kom om igen de hårda orden – ignorerar, bagatelliserar och avdramatiserar. Nej, verkligen inte! Men jag kan möjligen tänka, när jag lyssnar på Bolund, att skillnaden i syn mellan oss gäller vad som skapar största möjliga säkerhet. Jag menar att säkerheten inte ligger i att jag personligen, på mitt rum uppe i Miljödepartementet, sitter och bedömer sanningshalten i och värdet av olika vetenskapliga undersökningar, utan jag anser att det ska de göra som verkligen har kompetensen att fullt ut göra det, och inte bara så att det tillfälligt ska bero på om de råkar finnas till hands. Jag vill ha ett helt system som är uppbyggt för att just garantera att säkerhetskraven, som är mycket högt ställda, uppfylls. Det är så jag arbetar.
Det innebär att jag hela tiden följer upp frågan med den ansvariga myndigheten, och jag har hela tiden kunnat konstatera att de har mycket noggrann bevakning av den. Det är de som i detta fall konstaterar att det inte är något fel på undersökningen. Det säger inte jag heller, och inte heller står det i interpellationssvaret. Den bevisar över huvud taget inte det samband som Per Bolund hävdar, vilket visar värdet av att vända sig till den vetenskapliga kompetensen och de som verkligen har sakkunskapen innan vi, på politiska grunder, rycker ut och drar våra egna slutsatser.
Dessutom har jag sett till att resurserna ökar både för att bevaka själva säkerheten och för att forskningen och bevakningen ska finnas även i fortsättningen. Det är mycket starkare än att jag sitter och gör egna, personliga, bedömningar på Miljödepartementet.
Slutligen handlar det även om att säkerställa att den forskning som görs i sin tur granskas av oberoende forskare. Det är då man kan få en balans mellan bredd, synpunkter och att frågorna tas på allvar, i stället för att hasta i väg och bara arbeta, om uttrycket tillåts, lite mer amatörmässigt. I så fall riskerar vi att säkerheten inte blir tillräckligt stor. Det tycker jag är viktigt att göra eftersom vi i grunden har en gemensam bedömning av hur viktigt det är att slå vakt om säkerheten i kärnkraften.
Anf. 77 PER BOLUND (mp):
Fru talman! Miljöministern hänvisar till stränga säkerhetskrav och säger att det inte ska innebära någon ökad risk för cancer att bo i närheten av kärnkraftverk. Hur kan miljöministern veta att de kriterierna uppfylls, att det verkligen är så? Det står tydligt i det skriftliga svaret att det inte finns någon vetenskaplig studie utförd i Sverige. Hur kan miljöministern då veta att de stränga säkerhetskraven har gett den effekt vi vill ha och att det inte finns någon ökad barnleukemifrekvens i närheten av kärnkraftverk i Sverige? I ett antal studier runt om i världen har man påvisat att så är fallet.
Ministern glider på ett oroväckande sätt beträffande sanningen när han säger att det inte finns några sådana kopplingar inom forskningen. Det man inte har kunnat påvisa – det kan jag erkänna – är att det skulle finnas ett tydligt samband mellan just strålning och leukemifrekvenser. Varför det finns en ökad frekvens av leukemi i närheten av kärnkraftsanläggningar är inte bevisat. Däremot kan man tydligt påvisa att det finns en koppling, att frekvensen av barnleukemi är högre runt ett antal kärnkraftsanläggningar runt om i världen.
Det första steget måste väl vara att påvisa detta. Om vi i Sverige inte ens har visat att det finns en sådan koppling är det omöjligt att gå vidare och studera varför den kopplingen finns. Men inte ens det första steget vill miljöministern ta initiativ till att gå vidare med. Det tycker jag är upprörande.
Strålsäkerhetsmyndigheten har uppenbarligen inte tagit sitt ansvar här. Miljöministern försöker hänvisa frågan till myndigheten. De har inte gjort det. Det finns ingen sådan vetenskaplig studie, vilket myndigheten själv tydligt påpekar.
Jag kan konstatera att den tyske miljöministern tagit denna fråga på betydligt större allvar än hans svenske kollega och gett strålskyddsmyndigheten i Tyskland i uppdrag att gå vidare och studera frågan i grunden, ta reda på vad kopplingen beror på. Det är dock inte vår miljöminister beredd att göra, vilket jag tycker är väldigt, väldigt tråkigt, för att uttrycka det milt.
Man kan se att det finns en klar vilja från vetenskapligt håll att utreda frågan i grunden. Jag noterar att Lars Barregård vid Miljömedicinskt Centrum på Sahlgrenska Universitetssjukhuset i medierna sagt att han skulle vilja undersöka förekomsten av barnleukemi kring Ringhals, detta just för att minska oron. Jag förstår inte varför miljöministern inte kan se till att resurser ställs till förfogande så att man kan få fakta på bordet och avgöra frågan. Det är lite genant att Sverige som har god statistik över cancer och andra sjukdomar inte kan göra det som gjorts i så många andra länder, nämligen se till att frågan utreds.
Jag kan också notera att det finns en studie i mindre skala från Sverige som visar på den mycket oroande kopplingen mellan barnleukemi och kärnkraft. Vid universitetssjukhuset i Lund studerade man 1997 cancerfrekvensen runt Barsebäck. I studien fann man att det inte fanns någon koppling till cancer generellt men just när det gällde barnleukemi, som min fråga rör, var frekvensen runt Barsebäck dubbelt så hög som det förväntade.
Vore det inte rimligt att ta den studien på allvar och se till att man gick vidare och genomförde liknande studier runt andra kärnkraftsanläggningar i Sverige så att vi fick fram fakta på bordet? Är det en ökad risk? Finns det anledning för människorna som bor där att vara oroliga eller inte? Vad är faran med att få fram dessa fakta?
Miljöministern kan inte bara hänvisa till myndigheter. Det finns bra redskap som miljöministern kan använda sig av. Man kan tillsätta en statlig offentlig utredning för att få reda på om det finns ett sådant samband. Man kan i regleringsbrevet till Strålsäkerhetsmyndigheten tydligt skriva in: Vi ber er ta reda på detta. Vi har uppmärksammat att det finns studier runt om i världen som visar att det finns en koppling. Kan ni vara snälla och ta fram fakta och visa om det finns en sådan koppling även i Sverige?
Vari ligger det orimliga i att agera som miljöminister?
Anf. 78 EVA-LENA JANSSON (s):
Fru talman! Jag tackar Per Bolund för att han tar upp en viktig fråga. Jag förstår den upprördhet som Per Bolund ger uttryck för. Han är småbarnsförälder. Mina barn är större, men det är svårt att inte känna ett engagemang när man läser de rapporter som kom nästan samtidigt med att den borgerliga regeringen presenterade sin förhoppningsfulla inställning till mer framtida kärnkraft. Det är klart att man blir oroad.
En sak som jag funderat över, fru talman, är om vi hade fått ett annat svar av de ministrar som sysslar med folkhälsofrågor, framför allt sjukvård. Hade man kunnat svara på samma sätt om den typen av forskning som Per Bolund hänvisar till fanns? Hade man kunnat avfärda det hela med att det inte behöver göras någon undersökning?
Vi får gång på gång höra att forskningsresultat har visat både det ena och det andra och att det är viktigt att vi i Sverige går vidare och tittar på om samma slags samband finns hos oss. Att inte ta frågan på allvar – så har både Per Bolund och jag uppfattat svaret från Andreas Carlgren – tycker jag är lite bekymmersamt. Om man som miljöministern skriver ”har … erfarit att Strålsäkerhetsmyndigheten kommer att ta initiativ” förstår man att initiativet i alla fall inte ligger hos ministern.
Har ministern tänkt ta andra initiativ? Det framgår i alla fall inte av svaret. Någon studie vill han uppenbarligen inte ta del av. Han vill inte starta någon oberoende vetenskaplig studie, men frågan är om det just när det gäller frågan om kärnkraft och de risker som finns med den finns andra initiativ som miljöminister Andreas Carlgren är intresserad av att ta del av, att starta upp, att ta initiativ till.
Anf. 79 Miljöminister ANDREAS CARLGREN (c):
Fru talman! Först av allt vill jag välkomna engagemanget. Det har vi gemensamt. Jag tycker att det är mycket viktigt att ledamöterna har det stora engagemanget när det gäller kärnkraftssäkerheten. Jag kan konstatera att ingenting av det som Per Bolund och Eva-Lena Jansson tar upp säger emot det faktum att vi har en gemensam syn på hur viktigt det är att kärnkraftens säkerhet uppfylls. Vi har mycket stränga krav, och de ska uppfyllas.
Jag menar att skillnaden mellan oss inte ligger i vare sig engagemanget eller vad gäller säkerhetskraven i grunden, utan i hur vi tror att säkerheten bäst uppfylls. Där skiljer vi oss kanske åt. I grunden blir det mycket säkrare, menar jag. I grunden handlar det om att också ta riskerna på mycket större allvar, se till att hela kedjan av säkerhet fungerar samt att även kontrollen fungerar.
Medborgare i Sverige skulle känna sig mycket mer osäkra om en vetenskaplig studie uppmärksammades först ifall miljöministern, eller för den delen någon annan minister, tog initiativet. Det är mycket säkrare för medborgarna, för alla dem som bor kring kärnkraftverken, om de vet att det finns en ansvarig myndighet, att det finns forskare som har ansvar och till uppgift att följa frågan, samt att det tilldelas mer resurser, vilket också sker. Dessutom är det viktigt att se till att fakta, forskning, kan utsättas för oberoende granskning så att vi genom hela kedjan kan säkerställa att vetenskapen tas till vara, de nya studierna granskas, och inget lämnas åt slumpen. Jag menar att det är ett oerhört mycket säkrare arbetssätt.
Det är ingen hemlighet hur nära jag samarbetar med den tyske socialdemokratiske miljöministern. På den här punkten har jag dock uppfattningen att det sätt som vi i den svenska regeringen arbetar på, de insatser vi har gjort och det system vi nu bygger upp, inte minst genom en kraftfull myndighet som blir navet i det arbetet, är en starkare grund också för säkerhetsarbetet i Sverige. Det ger samlat en större säkerhet för invånarna, och det tycker jag är det viktiga.
Låt mig också bara klargöra en missuppfattning. Per Bolund säger gång på gång att det inte finns någon vetenskaplig studie som har utförts i Sverige. Det är en missuppfattning. Visst finns det det! Den studie som senast utfördes, år 1995, bekräftade inte ett sådant samband som Per Bolund hänvisar till.
Nu har också experterna, de som har det vetenskapliga ansvaret för granskningen på säkerhetsmyndigheten, tittat på och bedömt den senaste undersökningen och raden av andra undersökningar, där det över huvud taget naturligtvis inte finns någon rädsla för fakta, och konstaterat att de inte tillför de belägg som Per Bolund hela tiden hävdar finns.
Frågorna är till sist för människor: Ska jag lita mer på Per Bolund? Skulle jag kanske lita mer på Andreas Carlgren? Eller ska jag lita till dem som har kompetensen och den vetenskapliga kunskapen och som i sin tur blir granskade av dem som har vetenskaplig kompetens och kunskap, men från andra synvinklar?
Jag för min del menar att det sistnämnda är att ta det på större allvar. Det är att ge säkerheten större roll.
I grunden tror jag att det går att hitta mycket kloka vägar för detta. Det blir mycket bättre än om jag rycker ut och tar enskilda initiativ. Däremot är det hela tiden min roll och mitt ansvar att hålla tummen i ögat på de ansvariga och se till att de utför sitt jobb. Det har jag gjort konsekvent och därför också ökat resurserna för detta.
Anf. 80 PER BOLUND (mp):
Fru talman! Jag misstänkte att miljöministern skulle ta upp just studien från 1995. Jag har också läst den studien och kan konstatera att det finns frågetecken kring den, till exempel om vilken aggregationsnivå man har tittat på problemet på. Har man gått ned tillräckligt mycket på en lämplig geografisk nivå för att få fram de fakta som behövs? Det kan ifrågasättas. Som jag var inne på: När man gör det, som i fallet med Barsebäck, finner man att det finns en ökad frekvens av barnleukemi även i Sverige, vilket är oroande. I det här fallet var det ett ganska litet underlag. Jag skulle verkligen välkomna om man nu tog det på allvar och gick vidare med frågan, vilket ministern tyvärr inte säger sig vilja göra.
Ministern försöker måla upp bilden att det skulle finnas en motsättning mellan att man har en myndighet som organiserar forskning och att man som minister får oroande signaler och går in och begär ytterligare underlag från denna myndighet. Varför skulle det finnas en sådan motsättning? När ministern begär att få in ytterligare material och ytterligare undersökningar, omöjliggör det på något sätt Strålsäkerhetsmyndighetens egen forskning? Är det så att de lägger ned den helt och hållet för att ministern begär ett underlag? Självklart inte! Självklart är det så att det finns ett behov av att ha en myndighet som har organiserad forskning runt om i landet i olika strålskyddsfrågor. Men det finns absolut ingenting som hindrar att miljöministern också agerar i den frågan och begär in underlag. Man har sett att det finns en oro och att det finns studier runt om i världen som visar på ett samband. Ministern skulle kunna säga: Kan jag få ett underlag som visar om denna koppling finns även i Sverige, tack? Men det steget är uppenbarligen miljöministern inte beredd att ta, vilket är väldigt tråkigt.
Det är bra att Strålsäkerhetsmyndigheten ska göra en kunskapssammanställning. Men jag tycker inte att det är tillräckligt bra. Den kunskap och information som vi har i dag räcker uppenbarligen inte till för att dra slutsatser.
Jag skulle avslutningsvis verkligen från djupet av mitt hjärta vilja be miljöministern att tänka om i frågan. Jag tycker inte att han har visat på några som helst argument i debatten för varför han inte vill medverka till att öka kunskapen i frågan. Varför är ministern rädd för fakta? Varför tar han inte initiativ till att få en grundlig genomgång av frågan i Sverige också?
Anf. 81 EVA-LENA JANSSON (s):
Fru talman! I början av veckan hörde en läkare av sig till mig. Han var väldigt oroad över den debatt som hade påbörjats. Han insåg att väldigt många av dem som nu vill ha ökad kärnkraft på något sätt skulle vinna debatten. Han har hållit på med de här frågorna i många år. I över tio års tid har han debatterat just faran med kärnkraft. Han var väldigt engagerad, precis som Per Bolund har visat att han är.
I svaret från miljöministern hänvisar denne till att Strålsäkerhetsmyndigheten kommer att ta initiativ till en kunskapssammanställning över forskningsläget på detta område. Jag uppfattar att det handlar om strålrisker i närheten av kärnkraftverk. Det Per Bolund har tagit upp i sin fråga handlar inte bara om strålrisker, utan om förekomsten av kärnkraftverk och barnleukemi och om det finns andra faktorer som kan ha inverkan på det här. Det vore välkommet om miljöministern tog initiativ och visade engagemang i frågorna. Jag är förvånad. Jag tror inte att man kommer undan debatten, även om man nu försöker slinka undan.
När man tittar lite närmare på kärnkraft kan man gå in på myndigheters hemsidor, till och med på länsstyrelsens sida, och se vad man ska göra vid en kärnkraftsolycka. Det finns ganska tydliga instruktioner hos myndigheter, länsstyrelser med flera. Men när det gäller vindkraftsolyckor finns det inte information att tillgå om vad man bör göra. Det tycker jag är ganska talande i frågan, fru talman.
Anf. 82 Miljöminister ANDREAS CARLGREN (c):
Fru talman! Jag välkomnar verkligen det engagemang som finns i frågorna. Jag konstaterar också att debatten verkligen har visat att det finns ett gemensamt engagemang och en gemensam syn på hur viktig kärnkraftssäkerheten är. Där har vi verkligen ingenting som skiljer sig åt.
Däremot kan jag när jag anklagas för att inte ta frågorna på allvar bara konstatera att jag sannerligen gör det och har visat detta genom att det satsas mycket mer på frågorna. Det görs mycket mer än tidigare. Det tas på större allvar.
När kritiken kommer om att vi inte vill gå vidare med frågan konstaterar jag att det har gjorts. Det har gjorts i omgångar och görs också nu, och det är precis det vi säkerställer.
På påståendet att jag skulle vara rädd för fakta svarar jag: verkligen inte! Självklart har jag begärt underlag av Strålsäkerhetsmyndigheten för att hela tiden följa upp att man verkligen tar ansvaret. Jag har kunnat konstatera att man har gjort det.
Det finns naturligtvis ingen risk för att Strålsäkerhetsmyndigheten skulle läggas ned om det var så att man inte hade den här tryggheten också. Det blir väldigt överdrivet.
Som ett belägg för hur vi arbetar: När vi ökade anslaget till myndighetens forskning och säkerhetsarbete inrättade man också det arbete som nu sker vid både Stockholms universitet och Karolinska Institutet. Man skapar ett slags centrum för excellens inom strålskyddsforskning i Sverige. Det säkerställer en mycket bättre kunskap än om vi avgör kunskapen bara här. Sammantaget menar jag att detta visar att arbetet sker, precis som jag redogjorde för i interpellationssvaret. Det är viktigt att det arbetet utförs i fortsättningen också.
Anf. 83 PER BOLUND (mp):
Fru talman! Jag har absolut inte sagt att Strålsäkerhetsmyndigheten skulle läggas ned om miljöministern agerade. Vad jag sade var att det lät på miljöministern som att om han agerade och begärde in ny information skulle myndigheten lägga all annan forskning åt sidan. Jag hoppas att miljöministern också inser att det inte kommer att hända. Det går mycket väl att parallellt ha en myndighetsforskning och en miljöminister som går in och begär ytterligare underlag i en viss fråga. Ingen har sagt att Strålsäkerhetsmyndigheten skulle läggas ned, som miljöministern sade alldeles nyss.
Överläggningen var härmed avslutad.