Kärnkraften är orealistisk

Author(s)
Publication date
2008-05-14

Publicerad i Arbetaren 20/2008, s. 18.

Det är vilseledande att lansera kärnkraft som en lösning på klimatproblemen eftersom den är smutsig, farlig, dyr att bygga ut och ändå inte kan ersätta mer än en bråkdel av de fossila bränslena. Det anser Kajsa Lindqvist, ordförande för Miljöförbundet Jordens Vänner, i en replik till Miljövänner för kärnkraft.

Kärnkraften framställs ofta som en ”ren” energikälla i debatten. Längre ifrån sanningen kan man knappast komma. Sett till hela livscykeln, från uranbrytning till avveckling av reaktorer och slutförvar ger kärnkraften upphov till en mängd allvarliga miljöproblem och är definitivt inte ”koldioxidneutral”.

Uranbrytningen orsakar stora mängder radioaktiva slaggprodukter. I dag finns inga säkra metoder för hantering av dessa restprodukter utan mycket lämnas kvar i anslutning till gruvorna och orsakar enorm miljöförstöring i bland annat Ryssland, Kanada och Australien. De som drabbats hårdast är ofta ursprungsbefolkningar med små resurser till opinionsbildande arbete. Det är kanske en orsak till att konsekvenserna av uranbrytning så sällan diskuteras i svensk media.

Dessutom är kärnkraft intimt sammanknippad med krigsindustrin. Det handlar inte bara om kärnvapen. För varje kilo ”kärnkraftsuran” som framställs produceras sju kilo lågvärdigt uran som bland annat används som ammunition i kriget i Irak. I områden där detta spridits ökar cancerfallen även långt efter det att kriget är över.

Kärnkraftskramare vill gärna framstå som realister. Men var ligger det realistiska i att producera ett avfall som måste förvaras i minst 100000 år? Är det realistiskt att tro att vi i dag kan garantera ett säkert slutförvar under en sådan tidsperiod? Vissa delar av slutförvaret, till exempel de enorma mängderna radioaktiva restprodukter från uranbrytningen, finns det i dag ingen lösning för.

Är kärnkraft en realistisk ersättning för fossila bränslen? Nej, med nuvarande förbrukning skulle uranet räcka i fyra år. Det finns förvisso stora mängder uran i mycket låg koncentration i naturen. Att överhuvudtaget fundera på utvinning av dessa reserver framstår som vansinne med tanke på de enorma problem som uranbrytningen ger upphov till redan idag.

Det är underligt att så många som anser sig vara teknikpositiva inte tror att det går att hitta en hållbar lösning på problemet. ”Det blåser inte jämt”, hävdar Miljövänner för kärnkraft. Visst, ibland är det stiltje, men oftast inte överallt i Sverige samtidigt. Dessutom är kärnkraft lika beroende av den flexibla vattenkraften som vindkraften är för att för att kunna matcha konsumtionstoppar.

Att bidraget från vind är litet i dag säger inget om dess potential. 1998 hade Spanien lika låg andel vindkraft som Sverige. I år slog Spanien rekord när de producerade över 25 procent av sin energiförbrukning med vindkraft under en dag. Vill vi i Sverige få fram stora mängder ny fossilfri el är vind ett betydligt snabbare och billigare alternativ än kärnkraft.

Men vind är bara en del av lösningen. I Sverige produceras redan 70 TWh (terrawattimmar) el med vattenkraft. Vind och kraftvärme från skog skulle vid en utbyggnad kunna bidra med ytterligare 30 TWh vardera. Sammantaget hamnar vi då 10–15 TWh under dagens elproduktion vilket utan större svårighet borde kunna effektiviseras bort.

Järnvägen konsumerar i dag 2,5 TWh. Även en tredubbling, vid en omställning till ett mer hållbart transportsystem, är småpotatis i sammanhanget.

Låt oss därför slippa en debatt som flyttar oss mer än 30 år tillbaka i tiden. Istället är det högst angeläget att diskutera hur vi på bästa sätt går vidare med att bygga upp ett hållbart energisystem. Det vill säga ett som varken skadar urbefolkningar, gynnar krigsindustrin, tvingar på framtida generationer ett dödligt avfall eller för den delen bidrar till klimatförändringar.

Kajsa Lindqvist,
ordförande för Miljöförbundet Jordens Vänner

Publication year